Läser i min fina bok (om godhet av Desmond Tutu) att förlåtelsen gör mig fri. När jag förlåter säger jag att det som den petsonen gjorde inte längre ska skriva min historia. Att jag inte längre är offer. Insåg att en anledning till att jag nog har svårt att förlåta är för att jag trivs med att vara offer. Pappa, mobbarna på högstadiet och min förra pojkvän. Så länge jag inte förlåter kan jag i nån mån fortfarande skylla på dem för hur det är nu. Det faller tillbaka på min ovilja till ansvar. För om jag förlåter måste jag erkänna att jag själv har ansvar för den jag är nu. Jag är vuxen. Jag förstår att jag har påverkats av vad som hänt. Men jag vet bättre.
Kanske är dags att just jobba en del på förlåtelse. Kan vara rn viktig del för att kunna komma ur offerrollen, ta ansvar och bli fri.
Tack för insikten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar