I fredags fick jag en matförgiftning eller nåt liknande som gjorde att jag inte kunnat få i mig något förutom lite juice och fil förrän idag runt lunch. Väldigt frustrerande när all energi är borta och hela helgen spenderas i sängen med kramp i magen. Men bara att acceptera och nu verkar det ha gett med sig på riktigt så kommer nog att kunna gå till jobbet imorn. Men det är intressant att observera hur jag blir när jag är så trött och matt, väldigt ynklig och vill att någon ska komma och ta hand om mig. Vill skrika ut till hela världen hur jag mår så att folk ska tycka synd om mig. Sen är det väl lite så som många är när man är sjuk, att det är ganska vanligt när kroppen inte är med i matchen. Men för mig är det ändå lite på gränsen för hur jag borde hantera det. Jag är inte 10 år längre. Du kommer inte att dö. Ligga i fosterställning i nån dag är inte i hela världen. Sätt på en film eller sov och låt det gå över. Så det har jag tränat på. Idag när det känns bättre är jag lättad men samtidigt märker jag att en del av mig är besviken för jag vet att jag kan få uppmärksamhet om det är synd om mig. Gamla beteenden som sitter i. Vill få in lite balans i det här. Visst kan man bli ynklig och omhändertagen när man är sjuk, men att sträva efter att andra ska tycka synd om mig är nog inte rätt väg att gå. Om jag inte får den bekräftelse och uppmärksamhet jag behöver borde jag ge den till mig själv eller be om den, inte manipulera för att få fram den genom att få dem att tycka synd om mig.
Det är dags att ta det här med att prata med mig själv i spegel och ge mig bekräftelse på allvar. Ska sätta en lapp på badrumsspegeln så jag kommer ihåg att göra det varje kväll.
Tack för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar