Den insikten jag skrev om för ett par dagar sedan. Om den falska sanningen jag lärde in som barn, att om pappa älskar mig så skulle han sluta dricka. Det här är verkligen grunden i alla mina överlevnadsstrategier. Jag tror at jag inte är värd att älska, me om jag kan låtsas vara någon annan så ska jag få kärlek och det jag vill ha. I fallet med pappa ville jag ju ha stabilitet, bekräftelse och trygghet. Om jag var älskvärd skulle jag få det.
Det betyder också att jag inte vil visa vem jag verkligen är, eftersom jag inte är äslkvärd så är jag fel och något att skämmas över så då behöver jag dölja det.
Jag blir därför rädd för kritik och att bli avvisad, då älskar inte den andre mig och då kommer jag inte få det jag vill ha, oavsett vad detta är och i vilken situation det är.
Jag håller mig kvar i en relation för att undermedvetet tror jag att jag inte är värd mer. Eftersom det är det jag får så är det det jag är värd. För om jag var värd att älska så skulle jag få det jag egentligen ville ha. Jag försöker då också vara den jag tror att den andre vill ha, för at då ska den äska mig och då ska jag få det jag vill ha. En jäkla manipulering där alltså.
Det som också hände med mig när jag trodde på den tanken och tog in den som sanning i mig var att jag ju kunde vända all den sorg, ilska, frustration, förvirring, mm mot mig själv. Jag hade ingenstans att göra av den och höll på att explodera. Nu fick jag förklaringen, det var jag som var fel. Och jag tror mig komma ihåg att jag fick en lättnad i det. Att det gjorde det enklare för mig. Då kunde jag rikta min ilska mot världen och mina föräldrar emot mig själv och förakta och hata mig själv.
Där och då bestämde jag mig för att överge mig själv. Allt annat hade varit för smärtsamt. Allt annat hade varit omöjligt.
Sedan dess är detta det jag gjort. Hela tiden.
---
Det ligger något mer i det här känner jag nu. Jag försökte prata med lilla mig i den situationen. Säga att det inte är sant som hon tänker där och då. Säga att pappa är sjuk, det har ingenting med henne att göra. Det är en hemsk sjukdom och att han älskar henne på det sätt som han klarar av. Det handlar om honom, inte om henne.
Då skriker hon åt mig och förstår inte varför det här händer i så fall. Varför är det så här? Varför måste jag ha det så här? Om pappa är sjuk, jo, men jag är ju iaf här och mår jättedåligt, känner mig ensam och ledsen och rädd. Då måste det ju ändå vara något fel på mig som gör att jag får uppleva det här medan jag har kompisar som verkar ha det bra.
- Jag förstår att du känner så. Men vet du, jag tror att det är så här i livet, att vi har alla en mening med att vara här. Vi får olika upplevelser. Vi har olika uppdrag. Kanske är det så att de som får de allra svåraste förutsättningarna ska göra de största sakerna. Eller att de som Gud tror klarar det får de här förutsättningarna. De som kommer kunna ta sig vidare på något sätt. Att de som har som mest ljus i sig kan hamna där det är som mörkast. Tror du att det kan vara så?
Kanske. Men det är så hemskt läskigt och jobbigt. Jag känner mig så ensam och otrygg. Jag kan inte lita på någon.
- Jag vet. Det är hemskt. Jag förstår att du känner så. Jag kan sitta här en stund med dig om du vill. Varje gång du behöver mig så kan du komma hit och sätta dig en stund hos mig. Jag finns alltid här. Om du ropar på mig så kommer jag och sitter med dig.
Mmm. ok.
----
Jag är rädd för sorgen som finns där. Sorgen över ur jag övergett mig själv. Jag är rädd för att närma mig den. Den känns så obeskrivlilgt stor. Jag tassar runt den och varje gång jag närmar mig den så ryggar jag instinktivt, på samma sätt som den lika sidorna på en magnet.
Jag får det jag behöver och det jag klarar av. Jag ber gud om att känna mina känslor så jag kan få läka. Jag vill helas och släppa taget om det som varit. Jag vill ge mig själv upprättelse och ta ansvar. Jag vill bli min egen förälder. Nu fösöker jag skapa en trygg plats där jag själv känner att det är ok att känslorna får komma fram.
tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar