Jag har ju ingen kontakt med min pappa, mer än gratulationshälsningar över sms ett par gånger om åren. Jag har tänkt på det ett par tillfällen på sistone, om det kanske är dags att träffa honom igen. Jag skulle väldigt gärna vilja försonas. Men jag vet inte om det är mina skuldkänslor som spökar med mig igen. Han börjar bli gammal och har levt ett hårt liv. Så många år kan han inte ha kvar i livet.
Han klarar inte av att sluta dricka och han vill inte ta hjälp. Han har inte nått sin botten tydligen. Men om jag kan låta det vara, skulle vi kunna ses då?
Jag vet inte.
Men det som jag fick med mig också var att jag ju har fått en massa bra egenskaper på grund av att det var som det var. Om jag kan lära mig att använda dem till min fördel så kommer jag kunna göra väldigt bra saker. Och de egenskaperna har ju redan gjort att jag är där jag är och har kommit en bra bit på min resa. Grunden för det las när jag var liten. Hur hemska de sakerna som hände än var så gjorde de mig till den fantastiska människa jag är idag. Mina sår håller på att läka och när de gjort det kommer jag vara stolt över mina ärr. Jag kommer inte att skämmas för dem. De är en del av mig och kanske min främsta tillgång.
Så tack pappa. Hade jag inte haft det så svårt så hade jag inte haft den här utvecklande vägen att vandra nu.
Jag vet att det låter sjukt och knäppt. En del av mig vill själv protestera mot orden. Men sanningen är att det är sant. Och den delen av mig som vill protestera är den som tjänat på att vara offer.
Men tänk om det var meningen att det skulle bli precis såhär. Tänk om det faktiskt var så att mamma och pappa gjorde så gott de kunde. Och de gjorde precis det de skulle. Med sin fel och misstag skapade de mig som jag är nu när jag vågar möta det och växa igenom det.
Det betyder inte att jag tycker att det var ok det som hände. Det betyder inte att jag inte tycker att vi ska bekämpa missförhållanden. Det betyder bara att det här är min sanning och jag tror att om jag senarei livet skulle se tillbaka på mitt liv så skulle jag nog inte ångra så mycket. För om mina föräldrars misstag skapade mig så påverkar jag andra genom mina misstag. Och jag kan aldrig veta vad jag lär dem med mitt beteende. Även om jag kan ångra mig och be om ursäkt som jag ska när jag förstår det.
Exempelvis så kom jag även i kontakt med mycket skuld gentemot mitt ex när jag såg den där filmen. Skuld för att jag inte tidigare släppte honom fri. Skuld för att jag på nåt vis utnyttjade honom. Jag tyckte och tycker fortfarande väldigt mycket om honom. Vi hade väldigt fina stunder tillsammans, men jag tror att jag innerst inne visste att det inte var rätt. Men jag lyssnade inte på den delen. För att vara rättvis så visste jag ju inte heller att det var den rösten i mig som var den sanna. Jag har ju inte lärt mig lyssna på den tidigare.
Men det jag tänker är att även om det är sant på det sättet, så hade vi ju fortfarande den tiden tillsammans som vi hade. Jag älskade honom oc jag älskar honom fortfarande men inte på det sättet. Och saken är ju att även då vi inte var rätt för varandra så försvinner ju inte det fina vi hade. Jag upplevde inte att jag ljög för honom om mina känslor för honom. Jag upplevde dem som sanna. Däremot var jag inte ärlig i att jag alltid sa vad jag faktiskt tänkte och kände. Jag satte inte gränser som jag behövde. Jag tog inte de initiaiven jag ville. Jag var inte helt och hållet jag. I början visste jag inte det. Då hade jag problem att prata om mina känslor. Men i o m att jag började närma mig mig själv mer och mer så började jag ju känna att jag ville andra saker än det vi brukade och det som han gillade. Och då var jag inte alltid ärlig med det utan gjorde det "vanliga" iaf.
Han sa själv när vi sågs att han tyckte vi hade det bar fram till sista halvåret. Så upplevde han det. Då är det sant för honom. Jag ska inte ta det ifrån honom. Och jag ska inte ta det ifrån mig själv heller. Den jag var när vi blev ihop var väldigt kär i honom. Vi hade riktigt fina stunder tillsammans. Det fanns en stark tillhörighet och enkelhet som var trygg för mig.
Så, om jag ska koppla tillbaka till det första jag skrev. Jag gjorde många fel i det här förhållandet, både mot mig själv och honom. Men han älskade mig. Och han upplevde det som fint. Och det kan ju också vara så att de fel jag gjorde hjälpte honom i hans utveckling. Jag kan inte alltid veta vilka rätt jag gör som blir viktiga för någon annan eller vilka av mina fel som uppfattas som fel av andra. Tänkte först att jag måste gottgöra honom för detta. Men nej, det tror jag inte alls att jag ska göra. Det skulle ju bara skada honom. Jag ska släppa honom fri så att han får fortsätta sin resa i livet och kan bara önska honom allt gott i det.
tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar