Den som blundar kan inte se...

..att det finns ingenting att vara rädd för.


Oj, vilken natt jag har haft! Kom hem ganska sent efter att ha promenerat och pratat länge med en vän. Kändes knappt som jag hade somnat innan jag vaknade av en hemsk mardröm. Runt mig i lägenheten fanns den läskiga tjejen kvar från drömmen. Såg henne hela tiden och försökte hålla om mig själv. Jag vet att mardrömmar är nyklar för mig i min utvecklingen. Det har varit när jag gått nära något som jag hållt nere länge. Mitt undermedvetna vill skrämma mig att backa. Mina överlevnadsstrategier vill hålla kvar sitt grepp. Skydda mig från det som jag inte kunnat vara i tidigare.
Eftersom jag vet det här och har mött mina mardrömmar tidigare så lyckades jag stå kvar och inet slukat av skräcken eller springa från den.
Senast jag hade så här starka mardrömmar var jag jagad av någon i dröm efter dröm, oliak förutsättningar, men samma känsla av att aldrig komma undan och att vara ensam för att inge förstod. Dem avslutade jag genom att i drömmen lyckas skjuta den som jagade mig. Jag mötte rädslan. Också omedveten, i drömmen. Riktigt häftigt.

Den här gången var jag vaken och fick till mig en annan approach. Jag bjöd in henne. Jag kramade henne, klappade på henne, la en skön filt runt henne och sa att allt skulle bli bra. Hon symboliserar det som jag tryckt undan i mig själv. De känslor jag inte tillåtit mig att känna. Det jag inte accepterat i mig själv. Där finns min svaghet och sårbarhet och sorg och där finns att jag är bisexuell. Det som jag inte vill se och inte acceptera. Hon är min skugga. Det jag fönekat, velat dölja. Den jag övergivit. Den jag lämnade bakom mig. Det jag inte vill kännas vid.

Lyckades aldrig somna om. Lyssnade på musik och lät det som skulle komma få komma. Grät lite, skakade massa på kroppen och kände smärta i bröstet. Kände mig helt mörbultad, omskakad, slutkörd och chockad efteråt. Nu har jag duschat och känner lättnad på nåt sätt, men samtidigt en vilja att gå tillbaka. Att glömma henne igen. Att stänga ner henne igen. Men när jag tänker det så kan jag se henne, läskig igen, i rummet bredvid.

Det här är stort. Jag vet nästan inte vad som hände. Jag är livräd, men har samtidigt tillit. Det är dags att möta det här. Acceptera hela mig. Älska hela mig. Känna alla mina känslor.


Tomas Ledin kom till mig försökte smälta:
"Den som blundar kan inte se, att det finns ingenting att vara rädd för. Här kommer det nya tiden."


Och så Lasse och Håkan såklart. De har redan satt ord på allt jag känner känns det som.

Vad händer nu då? Vad ska jag göra? Ingen aning. Inte så mycket tror jag. Ta hand om mig själv. Just nu är jag ganska pigg men det kommer ju slå tillbaka med bara 2 h timmar och en sån här känslomässig omgång.
Jag ska dela om det också. Skriva och prata om det för att bearbeta och inte stänga ner.
--
Jag är älskad, buren och förlåten.

tack