Igår, midsommarafton, kände jag att det var dags att ringa pappa. Fick upp mkt fina minnen från sommar och barndom och pappa och eftersom jag tänkt på det ett tag så kände jag att det var dags. Jag va väldigt spänd och på något sätt förväntansfull. Ville att vi skulle ha en fin återförening. Få hopp för att det ska finnas något att bygga på.
Vi kan väl säga att det gick sådär. Pappa var inte nykter, hörde direkt på hans röst, det va inte mkt men jag hör direkt.
Jag blir besviken för att han inte var nykter men jag fattade ju att det fanns en risk, speciellt som det är midsommar.
Han säger att han saknat mig och allt. Sedan börjar han prata om att vi måate ses för att vi måste fixa några papper så jag får hans pengar om han dör. Suck. Jävla fan pappa håller på med sin jävla död hela tiden. Jag orkar inte ha med honom att göra. Usch, jag blir så fruktansvärt besviken, arg och ledsen för att han inte kan förstå vad han gör mot mig.
Och så är han martyren, tror att jag har glömt honom. Vill att jag i alla fall ska acceptera hans pengar när han dör typ. Suck! Jag säger till honom att jag inte vill höra på det där snacket om att han ska försvinna. Fattar han inte hur illa han gör mig. "Ja, men det är ju så vettu. Jag är ju gammal. Åker bil till jobbet varje dag. Bla, bla." Vad fan det nu skulle ha med något att göra?! Han är så himla bra på att utöva den där makten på mig. Visa hur mycket han behöver mig.
Egentligen skulle jag kanske sagt ifrån när jag märkte att han inte var nykter, sagt att vi skulle höras en annan gång. Men nu hade jag samlat kraft och ville på nåt sätt få det gjort. Tror också att en del av mig tyckte synd om honom och inte kunde göra så mot honom. Hållit mig på avstånd så länge och sen ringa för att bara säga att jag inte ville prata just då. Det där jävla lojaliteten. Pappa är viktigare än jag. Jag är starkare och förstår bättre så jag måste ta hand om honom. Jag är så förbannat trött på den!
Jag är i alla fall stolt att jag gjorde det jag kände var rätt, jag vågade ringa och ta chansen/risken. Det var inte mitt fel att det blev som det blev. Och jag tänker fortsätta våga. På alla sätt. Förstätta gå emot mina rädslor. För jag tänker fanimig inte låta dem besegra mig. Det är jag som bestämmer nu. Mitt ansvar. Jag vill inte vara ett offer längre, Det är slut med det. Jag har gjort vad jag behöver för att överleva, det är jag tacksam för att jag har gjort, annars hade jag gått under. Men nu vill jag mer, inte bara överleva, utan leva också.
Vi kan väl säga att det gick sådär. Pappa var inte nykter, hörde direkt på hans röst, det va inte mkt men jag hör direkt.
Jag blir besviken för att han inte var nykter men jag fattade ju att det fanns en risk, speciellt som det är midsommar.
Han säger att han saknat mig och allt. Sedan börjar han prata om att vi måate ses för att vi måste fixa några papper så jag får hans pengar om han dör. Suck. Jävla fan pappa håller på med sin jävla död hela tiden. Jag orkar inte ha med honom att göra. Usch, jag blir så fruktansvärt besviken, arg och ledsen för att han inte kan förstå vad han gör mot mig.
Och så är han martyren, tror att jag har glömt honom. Vill att jag i alla fall ska acceptera hans pengar när han dör typ. Suck! Jag säger till honom att jag inte vill höra på det där snacket om att han ska försvinna. Fattar han inte hur illa han gör mig. "Ja, men det är ju så vettu. Jag är ju gammal. Åker bil till jobbet varje dag. Bla, bla." Vad fan det nu skulle ha med något att göra?! Han är så himla bra på att utöva den där makten på mig. Visa hur mycket han behöver mig.
Egentligen skulle jag kanske sagt ifrån när jag märkte att han inte var nykter, sagt att vi skulle höras en annan gång. Men nu hade jag samlat kraft och ville på nåt sätt få det gjort. Tror också att en del av mig tyckte synd om honom och inte kunde göra så mot honom. Hållit mig på avstånd så länge och sen ringa för att bara säga att jag inte ville prata just då. Det där jävla lojaliteten. Pappa är viktigare än jag. Jag är starkare och förstår bättre så jag måste ta hand om honom. Jag är så förbannat trött på den!
Jag är i alla fall stolt att jag gjorde det jag kände var rätt, jag vågade ringa och ta chansen/risken. Det var inte mitt fel att det blev som det blev. Och jag tänker fortsätta våga. På alla sätt. Förstätta gå emot mina rädslor. För jag tänker fanimig inte låta dem besegra mig. Det är jag som bestämmer nu. Mitt ansvar. Jag vill inte vara ett offer längre, Det är slut med det. Jag har gjort vad jag behöver för att överleva, det är jag tacksam för att jag har gjort, annars hade jag gått under. Men nu vill jag mer, inte bara överleva, utan leva också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar