Så stod det på den lapp jag hittade i brevinkastet när jag kom hem igår. Jag var så lugn och lycklig när jag satte nyckeln i låset, men när jag läste orden och förstod så kastades jag ner på botten igen. Skuld, frustration, ilska, sorg. Allt bara välde upp och jag kunde inte riktigt se vad som var vad. Först när jag läste det tolkade jag det som att någon annan skrivit att jag skulle ringa honom, typ hans nya kvinna eller nåt. Men sen kände jag igen handstilen. Han hade varit där. Säkert ringt på och när jag inte varit hemma så hade han lämnat en lapp. Återigen respekterar han inte mina gränser. Han vill att jag ska ringa för att han mår dåligt. Han saknar mig och vill ha mig i sitt liv. Han sätter återigen sig själv före mig. Lägger skuld. "Snälla". Om jag är snäll och bryr mig om honom så ska jag ringa. Men jag vill inte vara snäll. Jag har varit snäll så länge. Jag vill vara snäll mot mig själv. Jag är inte ansvarig för hans liv. Han mår dåligt och det måste han göra något åt själv. Det är inte jag som ska se till så att han mår bra. Det är inte mitt ansvar. Fy fan!
Det här påminner mig om hur det var när jag skulle åka utomlands och plugga för snart två år sedan. Till en början va det en lite skämtsamma kommentarer om hur ska jag klara mig då. När jag sa att det gör han nog på ett markerande sätt så skojade han bara bort vad han sagt. Sedan när det närmade sig att jag skulle åka så blev det värre och värre, mer tårar och "jag kommer sakna dig massor, vet du". Ja, pappa jag kommer sakna dig med (Eller?). Samma eftermiddag som jag landat och kommit fram så ringer han och är förtvivlad och beter sig som om vi aldrig kommer ses mer. Att han inte kommer klara sig (på allvar) utan att jag är i närheten. Helt sjukt ju! Och han har alltid lyckats med detta. Fy fan! Snacka om känslomässig utpressning och manipulation på högsta nivå.
Samtidigt som jag har de känslorna så tydligt så har jag också de där andra rösterna i huvudet. De som säger att jag tagit avstånd länge nog nu och måste ringa. De som säger att det här ju är hans sätt att visa att han älskar mig. Och att jag saknar honom, min pappa. Dessutom så kommer jag ju inte vara i närheten alls så länge till, exjobb nästa vår och sen jobb och det kommer nog inte bli här. Shit, kommer jag aldrig ha min pappa mer? Är ju inte så lång tid kvar som jag kommer kunna umgås lätt med honom. Då får jag ångest för att jag har gjort så mot mig själv. Att jag inte kunnat acceptera att det är som det är och göra det bästa av situationen. Suck. Jag vet verkligen inte vad jag vill, men jag börjar känna stressen över att vi inte har så mycket tid kvar. Där ligger ju också oron för att han inte ska leva så mycket längre, dels sund för han är sliten och dels osund för den bygger delvis på hans hot om självmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar