Förberedelser

Just nu sitter jag hemma hos min pojkväns föräldrar medan han är och jobbar. Jag trivs väldigt bra här. Har verkligen fått komma in i den här familjen och känner mig bekväm och omtyckt. Det lilla barnet i mig känner sig tryggt och tillfreds här...

Men ja, jag kan inte hålla mig från att tänka vem jag hade varit idag om jag också hade fått växa upp i en liknande miljö?

Det gör mig både ledsen, arg och bitter när jag tänker på det.
 Ledsen för att jag känner att jag blivit berövad något som är så självklart för många och att jag inte alls kunde påverka det.
Bitter mot dem som haft det här hela livet och aldrig behövt vara rädd och ensam som jag.
Och så förbannat jävla arg för att det är så orättvist! Arg på pappa för att han dricker. Arg på mamma för att hon inte flyttade tidigare och arg på världen i största allmänhet..

Men var leder det att tänka så?
Jag försöker tänka på det många säger på mötena, att det är vi som blir speciella, vi som reser oss ur askan och blommar ut... Det känns bättre att tänka så..


Ikväll ska jag och min pojkvän ta bilen till Motala för att gå på grillfest med det gäng som jag hängde med efter gymnasiet tillsammans med min förra pojkvän. Han kommer också vara där ikväll och jag är lite orolig. Orolig för att jag kommer stänga av att jag tycker att det bli jobbigt eller konstigt eller att jag inte vill vara "osmidig". Men jag ska försöka hålla kvar i mig själv, stå på min sida och inte överge mig själv.

Försöker fokusera på att jag ska träffa många personer som jag tycker om istället och att jag ska ha med min nya pojkvän som jag vet står på "min sida" och om jag tycker det är jobbigt eller om det blir konstigt på nåt annat sätt så skulle han inte göra nån stor göra av att gå därifrån.

Det är det som jag kanske tycker om bäst med honom. Han respekterar mig och mina känslor och ifrågasätter inte eller förminskar mig. Väldigt skönt! Och stor skillnad mot min förra pojkvän...

Nu ska jag njuta lite till av att få va med den här trevliga familjen, dags för lunch :)