Att våga dela

Igår kom min pojkvän hit. Jag skrev till honom i förväg att jag var låg men gärna ville att han skulle komma i alla fall. Att jag behöver träna på att vara låg tillsammans med honom.
Innan han kom bad jag om hjälp att vara mig själv när han var här, att våga visa fast på ett ansvarsfullt sätt.
När han kom hade han med sig lite fika och och och kex. Jag som vet att han har varit på ett möte i en förening han är engagerad i antar att det är det som blivit över därifrån. Det finns inte i mitt huvud att han har stannat och köpt det åt mig för att vi ska ha det lite mysigt när jag är ur balans. När jag är i den sinnesstämning tycker jag inte så bra om mig själv. Och då är det omöjligt för mig att tänka att någon annan skulle tycka bra om mig. Jag säger det till honom i alla fall och att jag blir glad att han gjort det för mig. Och att jag skäms lite för att jag har svårt att tro på att han tycker om mig. Det är ju ett ofta förekommande tema i vår relation. Tyvärr. Men det är ok att det är så. Jag förstår att jag har svårt att tro på det. Det är inte konstigt. Men vi vet att det inte är sant det som vi föreställt oss så länge. Vi vet bättre. Så jag tränar.
Sen tränade jag på att få vara lite liten och ligga hos honom. Hade inte så mycket ledsenhet kvar men var skönt att bara få vara liten en stund. När vi skulle sova sen så försökte jag förklara varför jag har så svårt att vara låg med honom och visa de här sidorna. Att det beror på de lärdomar jag tog från mitt förra förhållande. Och att jag har lätt gå in i att jag vill att han ska rädda mig och göra rätt sak så att jag mår bra och om han inte gör det kan jag använda det att vara arg eller sur på istället för att ta hand om det jag egentligen känner.
Fick respons i form av att han tydligt sa att det såklart är ok att han dåliga dagar. Men annars har jag lite svårt att nå fram ibland. Eller så får jag bara inte den reaktion jag vill ha. Han finns där på sitt sätt och lyssnar och låter mig berätta det jag behöver berätta. Men inte för den där djupa diskussionen och med frågor. Jag uppmuntrar det, frågar om han förstår vad jag menar när jag pratar och om han undrar nåt. Det är inte konstigt om han gör det. Jag fattar en del men inte allt och har under väldigt lång tid inte fattat nånting.
Nyss ringde han och kollade hur det hade gått för mig med att berätta min historia på den där föreläsningen jag skrev om igår. jag vet att han bryr sig och vill finnas där, men jag kan inte bestämma hur han ska finnas där. Han gör det på sitt sätt och det måste jag acceptera. Sen om jag vill att han ska göra något speciellt så behöver jag uttrycka det behovet. Inte bara förvänta mig att han ska förstå vad jag vill och behöver.