Idag när jag pratade med ett par vänner om olika bekymmer och funderingar vi har skämtade vi lite om att man skulle ha en formelsamling eller en "fusklapp" som man får göra till tentan ibland. Någon hjälp när man har svårt att veta vad man ska göra och vad som verkligen blir bra och är rätt för en själv. Det var en rolig metafor tyckte vi för vi är alla på väg att bli civilingenjörer och är lite allmänt nördiga. Så det skrattade vi gott åt ett tag, för det ju är en märklig och lite naiv tanke.
Men så kom jag ju på att jag har hjälp i mitt liv nu. Jag har en verktygslåda med principer och tankesätt som jag kan använda när jag tar mig fram här i livet. Jag har inte några svar, men jag lär mig hur jag kan göra för att hantera saker som händer. Jag förstår mig själv och kan lita på att det löser sig på något sätt. För att vara lite extra nördig kan man säga att jag lär mig begrepp, modeller och definitioner som jag sedan tillämpar i verkligheten på de problem jag ställs inför, stort som smått (precis som en kurs i skolan, fast på ett helt annat plan förstås). Jag har någonting att förhålla mig till, att stötta mig mot och att gå tillbaka till när jag behöver hjälp eller har hamnat vilse.
Förr hade jag inget sådant, mitt liv var förvirring och kaos, jag visste inte vem jag var eller vad jag ville eller vart jag skulle. Jag härmade de jag såg runt mig och var livrädd för att någon skulle "komma på mig". Att de skulle inse att jag fejkade, se hur vilsen och osäker jag var och därför stöta bort mig så jag blev övergiven. Jag är så fantastiskt tacksam för att ACA finns för när jag använder det jag lär mig där så fungerar mitt liv och jag mår bättre och bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar