Idag har jag varit på föreläsning på Eleonora igen. Den här gången handlade det om hur våra värderingar påverkas och hur vi tar på oss skuld och skam. Och den sistnämnda delen va väldigt jobbig. Jag får ju jobba mycket hela tiden med att identifiera falsk skuld och inte ta på mig den. Framför allt när jag tänker på min pappa som jag just nu inte träffar. Jag har satt en tuff gräns som är svårt att stå kvar i, för jag vet att det är jobbigt för honom och att han säkert mår dåligt och känner skuld.
Hon som föreläste pratade även om hur man stänger av sina känslor när man lever i en sådan miljö som min va. Det blir helt enkelt för jobbigt att känna det man egentligen skulle känna. Jag känner igen mig så tydligt i detta och jag minns t o m att när jag första gången (som jag kommer ihåg) förstod att nåt va fel hemma, att min pappa inte gjorde det han skulle, inte var som en pappa ska vara. Då kommer jag ihåg att jag förstod att det är något fel här, min pappa säger att han ska "supa ihjäl sig" och jag kan inte gråta. Jag minns att jag tänkte på det och att jag lyckades klämma fram några tårar i ett rop på att bli sedd men de va inte äkta, jag hade stängt av.
Men idag på föreläsningen när hon pratade om detta så kom tårarna helt automatiskt, sorgen över att man gjort så, och jag kom på att det ju är sunt. Det betyder att jag ju börjat känna igen, jag har fått kontakt med tjejen därinne och låter känslor komma fram. DEt är jag väldigt glad över. Förut handlade det alltid om att hålla ihop det så att ingen såg att nåt va fel, att pappa drack eller att jag mår dåligt. På ett sätt så är det jag gör ju också att stå för mig själv. Det är ok att gråta, det va inte ditt fel, du har inget ansvar, du har ingen skuld i det och du behöver inte känna någon skam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar