Den uppmaningen fick vi på Eleonora-gruppen idag. min första tanke va liksom, vilket ska jag ta? suck. Jag ritade det där första jag kommer ihåg. när jag fattade att pappa drack och att det va nåt fel på oss. Det va inte som i andra familjer. Vad är det för fel på oss? Vad är det för fel på mig?
Pappa sitter på köksgolvet och är full. Han är så full att han inte kommer upp och inte vill komma upp. Mamma har ringt till min farbror som kommit och de ska prata med honom. Jag ligger i soffan i rummet bredvid och hör vartenda ord. Det som har etsat sig fast i mitt huvud är detta:
Janne: - Hörde du Kurt, ska vi ta det här med spriten nu en gång för alla?
Pappa: - Jag ska supa ihjäl mig, ska jag göra. Ja, det ska jag göra. Jag ska supa ihjäl mig.
Jag minns att jag va mycket rädd och förvirrad och inte förstod. och jag kommer ihåg att jag reflekterade över att jag inte grät, utan jag fick liksom klämma ut några tårar för att jag förstod liksom att jag borde göra det. Det va ju min pappa i rummet bredvid som bokstavligen sa att han vill supa ihjäl sig och att jag alltså inte är tillräckligt viktig för honom för att han ska vilja fortsätta leva. Fy fan...
innan detta hände har mamma berättat att det va jag som kommit hem först och kommit ut och mött henne när hon kom från bussen. Jag får en liten känsla för vad som hände innan nu när jag skriver men kan inte riktigt se det. Tror att jag har försökt hjälpa pappa upp. Tror t o m att han ramlar när jag är där, då innan mamma kommit. Kommer ihåg att jag är så glad att mamma kommer hem. Att hon luktar trygghet. (Min mamma rökte på den tiden och jag kan känna samma känsla när jag bara står bredvid nån på stan som röker samma cigaretter.)
Jag vill bara krama den lilla tjejen som ligger i soffan framför TV:n med Disney dags och säga till henne att det inte är hennes fel.
Det är inte ditt fel. Jag älskar dig. Jag finns alltid här. Kommer aldrig lämna dig. Du är det finaste jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar