Känner mig nästan tom. Men på ett bra sätt tror jag. Pappa kommer inom en halvtimme och jag är ganska lugn faktiskt. Har varit orolig hela förmiddagen men nu lugnade det sig. Tror det var nåt min pojkvän sa när han gick nyss, att det är nåt som måste göras. Det är väl inte riktigt sant, men det här är mitt val och jag gör det för min skull. Det är jobbigt men jag hade kunnat ta en annan väg. En mindre modig väg. men nu sätter jag mig själv först och jag vågar be honom att följa med för att jag behöver det och för att det är nödvändigt för att vi ska kunna ha någon typ av relation.
känner mig beslutsam och lugn på ett märkligt sätt. Konstigt. Känner att det kommer bli bra på nåt sätt. oavsett vad han gör eller hur han reagerar på det här så har jag en trygghet i mig själv och litar på att livet kommer gå bra ändå.
Tack för den här känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar