Efter mitt ACA-möte idag kom känslorna från pappas samtal. Sorg och ilska. Min pojkvän hade hört av sig och undrade om jag ville komma och käka. Redan innan jag såg det funderade jag på om jag skulle åka hem och vara för mig själv eller kolla om vi skulle ses. Det är svårt för mig att ta egentid ibland och känna att det är ok att ta en kväll själv, fast han frågar om vi ska ses. har så svårt att säga nej till bekräftelsen. Vill alltid vara nära. Inte vara själv. Så jag ringde honom för att säga att jag behövde få låta känslorna komma upp och vara för mig själv. Han sa att det är helt ok, men att jag ju får göra det hos honom också. Stänga in mig ett tag. Att det är okej. Så jag har precis tränat på det. Han gick och handlade lite och jag har haft en fet urladdning på hans rum. Bra där. Är helt slut nu och må nästan illa för att jag är hungrig egentligen tror jag. Det känns bra att jag gjorde det här. För om vi ska fungera sen och jag ska må bra när vi flyttar ihop nån gång så behöver jag våga göra såhär. Våga ta den platsen, våga vara ledsen och arg och ta tid för att låta det komma ut trots att han är i närheten. Inte kompromissa på mig själv om bortse från mina behov. Viktigt.
Jag har gjort en sak till som är moget idag. Jag har berättat för en till av mina vänner om min bakgrund och vad jag håller på med. Det kändes rätt och att det var dags. Han är en bra kille och vi kommer jobba mycket ihop i vår och det känns bra att han vet. Det blir liksom på en annan nivå när jag säger att jag inte kan ses vissa tider. Han reagerade väldigt bra, ingen stor grej för honom. Sa bara att det ju verkar jättebra att det finns såna möten att gå på. inget dömande. Inget konstigt. Helt ok. Även denna gång påverkas det säkert av att jag berättar på det sättet. Som att det inte är mitt fel. Utan skam och skuld. För den är inte min. Den där skammen jag burit på hela livet och att jag har fattat det på riktigt i hjärtat är så fint. Och jag inser att det är så för att jag kan berätta på det sättet, jag har verkligen förståt i hjärtat. Kärlek.
Nu klappar jag lite på mig själv. Bokstavligt alltså. Det är fint och viktigt att jag gör det. Re-parenting som man pratar om i ACA.
Jag är så stolt över mig själv som gör det här för mig själv. Som ger mig själv så mycket kärlek som det det innebär att jag står upp för mig själv. Säger att det är ok att känna som jag gör. Att det är ok att vara jag. Vad som än händer är det ok. Slår inte på mig själv när jag gör fel. Jag gör så gott jag kan. Det enda jag kan göra är att ta ansvar för det som är mitt och ta hand om mig själv. Kärlek.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar