Dessa två känslor pendlar jag emellan. Det kan gå på en minut, en sekund, så har jag kastats från ursinne ned i djup förtvivlan och sorg och tillbaka igen någon stund senare. Jag blir så trött. Så förskräckligt trött... Mitt i detta ska jag försöka ha kvar mitt vanliga liv och därför stänger jag av, till viss del eller helt.
Det som består är dock att alltid, när jag känner efter, är jag i nåt av dessa sinnesstämningar just nu. Jag blir rastlös på nåt sätt också för jag är så frustrerad.
Jag har inte tänkt på pappa på ett par dagar, men nu när jag gör det känner jag väldigt tydligt att jag gör rätt. Och om han skulle va här nu hade jag tagit avstånd. Jag kan inte känna tillhörighet till honom just nu. Det är klart att den lilla flickan som vill ha sin pappa finns kvar där inne men jag måste bearbeta min ilska innan jag kan umgås med honom igen. Jag gör rätt. Det är väldigt skönt och på nåt sätt så kan jag inte göra på något annat sätt just nu. De känslorna som kommit upp kan jag inte stoppa undan igen, även om jag ibland vill det för att låtsas som allt är bra. Men jag vet att det är fel. Jag skulle bara överge mig själv igen. Nu gör jag inte det. Nu står jag upp för mig själv. Och det känns bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar