Inlägget nedan skickade jag precis till min mamma. Och nu efteråt känns det faktiskt bättre. Men läskigt att se hur kon reagerar. Jag är ju rädd att hon ska rygga tillbaka, försvara sig eller ta avstånd på nåt annat sätt och överge mig. Men som min sponsor sa, vad har jag att förlora. Jag har redan blivit övergiven.
Jag känner också en vilja att säga vad jag tycker till pappa också. Låt honom ringa bara så ska han få se! Är ju skönt att han inte har ringt för jag har inte behövt konfronteras med honom. Samtidigt blir jag lite ledsen för att han kommer göra mig besviken genom att inte komma och kolla på mig. Men övervägandet ligger fortfarande på att det är skönt att han inte ringt... vi får väl se..
min sponsor sa förut att allt är som det ska. Att jag känner hopplöshet, frustration, ilska och sorg är inte konstigt och det får vara precis som det är. Jag måste bara låta det vara och låta det som behöver komma ut få komma ut.
Och så säger hon att allt kommer vartefter, lite i taget. Jag vill för fan inte att det ska komma mer! Det räcker nu! Bajs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar