Oj, oj, oj! Pappa kom hit förut. Han va upprörd över vad jag hade sagt och ville reda ut det. Först kunde han inte ta det till sig och gick i försvarsposition. Sen när jag visade hur ont det gjorde i mig och berättade en del av vad jag va upprörd över ändrade han sig och kunde visa ånger och att han va ledsen. Sa att han kände skuld till och med. Jag kunde säga att jag mått dåligt alltid i själen, att jag gått på möten i ACA i två år snart. Sa att det är dags för mig att sätta mig själv främst och inte låtsas som att det som hände inte hände och att allt är bra, utan få ut de här känslorna.
Han va ledsen och frågade vad han skulle göra. Jag sa att jag inte visste, jag har inga svar. Men att jag hör av mig när jag känner att jag vill det.
Sa att han han behöver hjälp, att alkoholism är en sjukdom men att jag behöver tid att bearbeta det här innan vi kan ha en relation igen.
Det va så sjukt jobbigt och jag fick verkligen kämpa med mina skuldkänslor, men nu efteråt när jag har pratat med min sponsor också så är jag stolt över mig själv. Jag har stått upp för den där lilla tjejen som behövde nån då, henne har jag tagit hand om och försvarat idag. Det här hade jag typ aldrig trott att jag skulle göra, och då menar jag verkligen aldrig. Men det va som om det va meningen, när tillfället väl kom va jag tillräckligt beredd och det fanns ingen annan väg. Just nu är jag mest förvånad och väldigt, väldigt stolt över mig själv.
Tack till mig själv för att jag gjorde så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar