Till mamma

Jag vet att det inte var något "speciellt" som hände. Det va ingen enskild händelse utan en ständigt närvarande oro, skam och skräck som präglade tillvaron. Vad kommer hända? Hur det skulle va när man kom hem idag? Är pappa nykter? Har han gjort något riktigt, riktigt dumt? 

Nej, det går inte att göra något åt att vi inte flyttade tidigare men jag behöver bearbeta det här på riktigt. De men man får av att leva så när man är barn är stora, t o m större än jag vill erkänna... Det finns ett stort svart tomrum i mig, en sorg och en saknad som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag har också oerhört mycket bitterhet och ilska som jag behöver sätta ord på och få utlopp för. ilska och sorg för att jag som liten fick bära mycket mer än vad ett barn ska behöva göra. Den stora hemligheten. Jag lärde mig att trycka undan mina känslor och det är dom som jag kommer i kontakt med nu.

Jag vill lära känna den där lilla tjejen därinne, ta hand om henne och få kontakt med mina känslor. Jag överlevde, nu vill jag leva också.

Nu har jag skrivit en massa som du säkert tycker är jobbigt att läsa och syftet med det är inte att anklaga eller ge skuld. Jag gör det för att jag behöver sätta mig själv och mina känslor och min rätt att uttrycka dem först istället för att hålla tillbaka och verka stark och glad mot dig och pappa. Då gör jag våld på mig själv, och det vill jag inte göra mer. 

Jag älskar dig mamma och jag menar inte att jag inte har fina och värdefulla minnen från min barndom också och att allt var dåligt jämt och hela tiden. Men det dåliga har påverkat mig djupt i själen finns med mig varje dag och hela tiden. 

Hoppas innerligt att du kan hantera detta uttryck av mina känslor mamma, för jag behöver dig.