Idag kom jag hem från skolan vid 16 och efter att ha fixat några små stresssaker så la jag ner, tog fram spikmattan och andades en stund. Sedan låg jag och halvslumrade och tittade i taket i nån timme. Grubblade på mitt förhållande, som vanligt just nu. Efter det har jag haft en skön kväll, julstädat, druckit glögg och läst lite och gråtit. Jag blir bättre på att låta det komma fram när det behöver. Försöker att inte fly utan känna på sorgen och bitterheten, det blir också ofta bättre när jag har gjort det, jag blir liksom lite, lite lättare för varje gång. Jag tror det är så det måste göras, jag måste gråta och svära mig igenom det här för att kunna läka och gå vidare.
------------
För ett par dagar sedan hittade jag ett foto i en låda. Det föreställer mig när jag är typ 2 år, jag har världens största leende och är ute och går med mina dockor i en barnvagn. Det är vår, tulpanerna blommar och i bakgrunden och det påminner om den fina delen av min pappa för i bakgrunden står en traktor, jag fick ofta åka med pappa när jag va liten och det va alltid spännande. Där står också pappas cykel med mitt barnsäte på pakethållaren. Dessutom är jag väldigt lik pappa, jag va det när jag va liten, sen har jag blivit mer och mer lik min mamma ju äldre jag blivit. Kortet är taget i vårt första hus, där vi bodde från att jag va några månader tills jag va 3 år.
Jag blir väldigt ledsen när jag ser det för den där lilla tjejen har inte ett enda bekymmer i världen, hon strålar av livslust och ingenting kan stoppa henne. Hon är så ren och oskuldsfull. Det där va innan allt hände, innan hon blev nedtryckt, skrämd och manipulerad. Innan hon fick den där stora svarta sorgen inom sig.
Jag undrar vart hon är nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar