Högstadiet

Detta med den inre kritikern är ganska klassiskt för barn med liknande bakgrund. Jag tror dock att denna rösten är extra stark hos mig i vissa avseenden på grund av den tunga högstadietiden. Jag lärde mig den hårda vägen hur viktigt det va att man hade rätt kompisar, såg bra ut, va cool och att statusen var den enda som räknades. I 7:an hade jag inget av detta. Jag hade varit lite utanför redan på mellanstadiet men då va de inte lika elaka och jag stack inte ut så mycket på den lilla skolan. När högstadiet började fick jag en chock, jag hade inte intresserat mig speciellt för vilka kläder man skulle ha, att man kunde sminka sig eller nåt sånt där. jag va vad man kan säga är en easy target. Och som det är då så finns det ju alltid en äldre coolare, lika förbannat osäker själ som passar på att utnyttja det. Jävla as kan de va! Det är på grund av dem jag fortfarande får hjärtklappning och blir orolig när jag går förbi en grupp ungdomar. Livrädd för att de ska se mig och ropa nåt. Sjukt. och sorgligt... 
Jag sa aldrig ifrån. Inte ett ord. Det känns som jag försvann då. Det som va kvar begravdes under en stor hög av glopord, hånskratt, utfrysning, blickar. Och tystnad. Alla de som såg men inte gjorde nåt. Rädda för att själv hamna i skottläget. Fan ta er!
Den enda jag känner tacksamhet till sedan den tiden är Bosse, han såg mig.
Under sommaren till åttan slutade jag äta. Jag gick ner 8-10 kg, köpte lite nya kläder och började sminka mig. Sedan när jag tyckte det va lagom så började jag äta ordentligt igen, jag hade inte mens på ett halvår. Jag är evigt tacksam till den högre kraft som höll mig från att få ätstörningar på riktigt. Tack!
Efter dessa förändringar blev jag helt plötsligt accepterad. fy fan! inte konstigt att jag är fokuserad på mitt och andras yttre, jag har lärt mig den hårda vägen. Om du är snygg och cool så får du va med, då är du värd nåt. Detta är min inre kritiker som driver mig och min fåfänga varje dag. Det är den som kollar sig i spegeln och noterar att det är dags att börja träna nu för rumpan hänger. Du duger inte. Om nån skulle se skulle de avvisa sig. Suck!
Åttan va kanske ingen toppentid den heller. Min första pojkvän va en äkta skitstövel, en sån där som stinker på flera milsradie men jag va så förbannat glad att någon visade intresse att jag inte såg nåt av det.
9:an va lite bättre, jag träffade min förra pojkvän då, han va inte perfekt, även om jag trodde det, men han va en helt ok kille. Han gav mig mycket trygghet och jag va väldigt mycket hemma hos honom istället för att va hemma.
Jag hade lärt mig ganska bra hur spelet fungerade. Det gällde att va alla till lags och va söt, snygg och rolig. Inte tycka olika och inte va konstig på nåt sätt. bara smälta in, va som alla andra. Jag va nog ganska bra på det också. Bästa kamelonten. Men jag va borta. Inget av vem jag va, vad jag tyckte och tänkte fanns kvar. Enda fram tills jag började jobba med mig själv fortsatte detta. Från 14 till 24 års ålder har jag anpassat mig, varit till lags, tyckt som alla andra, fogat mig och varit snäll. Har helt och hållet lyckats sudda ut mig själv. Gjort våld på mig själv. Stänga av mina känslor. Det kunde ha gått riktigt illa för mig. Men på nåt sätt har det funnits en kraft i mig att inte trilla dit på de värsta sakerna. Nån har knuffat mig i rätt riktning. Nån har hållit koll på mig. Sett till så att jag inte ramlat på riktigt. Och sen när det va dags, när jag va redo för två och ett halvt år sedan så fick jag en till knuff. Mattan under mina rötter drogs undan. Tryggheten försvan och det va dags för mig att ta tag i mitt liv och hur jag egentligen mådde. Börja den här resan. Stort. Det va väldigt vingligt, jag ramlar fortfarande ofta, men jag ger mig inte. Jag ska fan imig inte ge mig! Jag vill förstå! Jag vill må bättre! Jag har överlevt, nu vill jag leva också.