Alltså det här med kommunikation alltså. Jag är för. Jag röstar för, tveklöst. Bra grejer. Har precis lyckats att inte överge mig själv och sagt till min pojkvän att jag blir ledsen och rädd när han inte svarar. Sedan åkte det även med lite andra rädslor av bara farten och det kändes bra. Jag sa dom på ett sånt sätt att jag va ärlig samtidigt som jag tog ansvar för dem. Om inte detta är framsteg så säg!
Han hade tolkat mitt sms som att jag bara behövde skriva av mig. Sa att det va bra att jag sa det och att det ju är bra för honom att veta. Jag sa att jag gått hela dagen och varit orolig och analyserat vad han tänker. Han säger att jag ju bara kan fråga. Och det är ju i och för sig sant, men jag betonade ändå att det är jobbigt för mig och att jag vill ha någon typ av kommentar. Det känns bra, jag vet att detta kanske inte är helt bra för egentligen ska det kanske räcka med att jag bekräftar mig själv. Men nu är jag här och då måste jag acceptera det och stå för det. Bra där!
När vi pratade kom det även fram att han varit inne på den vuxetbarn.se som jag visade honom nån gång, han hade varit inne några gånger för att se om saker stämde på mig. Varför har han inte sagt det? Men jag blev iaf väldigt glad att han visat intresse och kollat lite själv.
Han sa även att han inte tycker att så mycket är jobbigt i vårt förhållande, såklart att det påverkar honom att jag mår dåligt men att han ändå inte märker så mycket av det. Jag ser ju en helt annan sida där jag till och från får kämpa väldigt mycket i förhållandet med mina rädslor, beteenden och tankemönster. Sa att det ofta är en kamp för mig, att det i perioder är väldigt jobbigt medan det i andra perioder kan gå väldigt lätt också. Det va ett väldigt fint samtal. Jag kunde fråga mycket och uttrycka mina känslor på ett bra sätt. Va på väg att trilla dit när jag sa att jag inte vill vara den där jobbiga, needy flickvännen. Och att jag hoppas att han inte tycker att jag är det. Snacka om att fiska efter grejer alltså. Men jag jag kom på det och sa att det vore konstigt om han tyckte det för jag är ju inte det. Att jag reagerar som jag gör är förståeligt och jag jobbar på att ta ansvar för det och göra annorlunda.
Jag är sjukt stolt över att jag kunde berätta de saker jag gjorde och på det sättet jag gjorde. Det blir inte perfekt och det ska det inte vara heller. Jag har en hel det kvar, men det här är en start som jag är grymt stolt över. Det här med att gå emot sina rädslor. Jag röstar för här också. Sug åt dig detta nu. Du tar plats, är lite obekväm, vågar ifrågasätta. Framsteg!
Och nu saknar jag honom massor! Det ska jag njuta av och inte förstöra genom att hitta nåt att vara arg på istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar