Så, nu har jag släppt ut skiten. Nu känns det bättre. Måste va snäll mot den lilla tjejen, hon måste få säga sitt. Det finns inte mycket rum för henne i min vardag. Bara prestation, fokus på mig själv för att bli accepterad och oro och stress. Det är inte konstigt att hon får ta i för att jag ska lyssna. Men ja, nu lyssnar jag i alla fall. Åtminstone en stund. Känner mig dödstrött, rastlös och frustrerad på samma gång. hur går det ihop? Är jag egentligen trött, rastlös för att jag inte kan slappna av och frustrerad för att jag inte kan ta det lugnt. Eller är jag trött och rastlös kommer av ilskan och att jag inte släpper ut den och frustrerad för att jag inte förstår. Suck. Det är fan inte lätt alltså det här med att leva.
Även om jag är så här så vet jag ju också att det blir bättre, att jag utvecklas och sakta, sakta läker men jag måste känna så här ibland också. Det är väl inget konstigt egentligen. Känner att jag borde/vill ringa min sponsor också, men det tar liksom emot lite. Jag vet inte riktigt varför. Har haft en viss irritation mot henne sen vi träffades sist. Jag antar att hon har haft rätt om nåt som jag inte riktigt vill erkänna... suck.. Men jag går också igång på lite samma sätt som jag gör mot mamma. Dömer för att hon inte förstår direkt vad jag menar, för att hon har andra sätt att se på jobb och sånt. Och så är jag så jäkla irriterad för att jag tyckte att hon behandlade mig lite som ett barn sist. Jag berättade om mitt sommarjobb och att jag inte vet om jag ska bo i den staden eller pendla och bo hos min pojkväns föräldrar. Jag tror att det smidigaste och billigaste blir att jag bor med min pojkvän. Jag slipper flytta på riktigt och kostnaden för ett pendlingskort lär bli mindre än hyra och alla uppstartskostnader och meck som det innebär. Men hon liksom ville inte riktigt lyssna och sa att det där måste du ju jämföra hyra med pendling och att tiden också är viktig. Och det vet jag väl. Vad tror hon att jag har gjort. Det är klart jag ska jämföra. Men är det så jävla konstigt att jag skulle tycka det vore mysigt att ha lite vardag tillsammans med min pojkvän i sommar?! Är det så förbannat konstigt?! Suck. Jag måste prata med henne om det här känner jag för nu ligger det liksom i vägen för att jag ska ta hjälp från henne. Eller så använder jag det för att inte behöva lyssna. Usch, känner mig som en tonåring. "Behandla mig inte som ett barn" - "Men du beter dig ju som ett barn." ... Vill jag ha rätt eller vill jag må bra? Ja, kanske är det så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar